Rune Palm - för alltid älskad och saknad

Fredagen den 4:e november - dagen då uttrycket "lev var dag" fick en mening:

Hur kunde man inte veta och hur kunde man inte se. Hur kunde man missa att någons dagar snart var räknade. Att sanden i timglaset var på väg att rinna ut. Att någons utmätta tid var till ända. Hur kunde vi inte veta att när du en dag lämnade ditt hem, skulle du aldrig återvända hem igen? Att dina saker aldrig mer skulle komma till användning. Att det du påbörjat aldrig skulle få ett avslut.

Jag har alltid trott på något mer. Aldrig tvivlat på att detta inte är allt. Att det finns någonting bortom detta hårda liv. Något där tid och rum inte längre existerar. En plats där människan blir tyngdlös. En plats som vi inte vet någonting om. Men trots det ekar farhågan inom mig: Finns du där nu? Kommer du att vänta på mig när jag inte längre orkar. När det är min tur att möta ljuset. När det är min tur att möta ovissheten.

Du finns fortfarande inom mig, tankar ägnas åt dig. Jag fäller tårar tillägnade dig. Minnen blir mer betydelsefulla. Sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar och timmar blir till dagar. Men ingen dag är sig lik utan dig. Ingen dag är längre fylld med den glädje och allt det roliga du gav oss. Ingen dag för med sig någonting som känns meningsfullt. Det enda som håller mitt humör uppe är min undran som konstant påminner mig:

Kommer du att vänta där, och ta emot mig när det är min tur? När mitt hjärta slår sitt sista slag.

En människa som kämpade för ett bra liv. En människa så omtyckt och beundrad. En människa med ett imponerande stort hjärta. En människa som gav alla en chans och som alltid fann det positiva i allting. Om det finns en mening med allt som sker, vad var då meningen med detta? Ord blir små och människan blir liten, men ditt hjärta bara växte och växte. Tanken påminner mig hela tiden. När jag inte längre behövs och när min tid är över…

Kommer du då att vänta på mig där, när ljuset sänker sig bortom mörka skyar?

Du var en trygghet, en klippa och en hjälpande hand. Tomrummet efter dig kommer för evigt att finnas kvar. Ditt minne kommer aldrig att suddas ut, vi kommer alltid att vänta här på dig. För oss var du någon alldeles speciell. Nu är vi fast som i en fånges cell. Jag finner inte längre några ord, men en sak är jag säker på… Du var för bra för denna jord.